Vita tassar

Det är ett år och två veckor sedan jag såg dig. Ett år och två veckor sedan vi sa hejdå för vad jag visste inte skulle vara sista gången. Din inställning verkar ha varit en annan. Ett år och två veckor. Tick tack. Jag skickade sista sms:et, det du inte svarade på. Vad gör jag om du inte förstår att det är din tur nu? Om du inte tycker att det är någons tur?
   Jag tänker på dig mycket nuförtiden. Jag tänker på dig för att mota bort annat som gör ont. Att tänka på vad jag gjorde mot dig och mot oss tangerar allt annat, allt annat som är luftslott i jämförelse. Tankar på att  jag drev bort dig och hur jag gjorde det. En törnroshäck i min själ, växer sig tätare för varje månad, omöjlig att bli av med. Drar in mig i sig och sticker mig med sina taggar. Lämnar mig blödande på marken med svullna ögonlock, morgonen efter. Väntar på att du ska plocka upp mig. Aldrig.

Jag är tillbaka, tror jag. Mitt förflutna ringde och mitt nu fördunklades inatt.
Det är svagare och bräckligare nu. Livet.

Ibland förväxlar jag mig själv med en snäll människa. Det hände till exempel idag när jag var på väg upp till Nicklas lägenhet, och gick förbi den äldre damens lägenhet under honom. Hennes nyckel satt i dörren, och jag fick någon slags instant-medkänsla och ringde på. Ångrade mig direkt. Hon öppnade och tittade på mig precis som jag tänker mig att damer på 50-talet tittade på folk som kom och sålde "home equipment", typ. När jag sa att hennes nyckel satt i dörren blev hon först sådär gulligt bestört, och sedan sådär äldre-människor-glad. Ni vet som bara gamla kan bli, när de utbrister "tack så HJÄRTLIGT" och nästan får tårar i ögonen. Jag var lite nöjd med mig själv. Sedan mulnade jag till igen och gick in till mig. Dagens Jesus.

Min mamma har nu fått nys om min blogg. Genast var hon inne, snabb som en kobra och läste. Och så idag kom den oundvikliga frågan om min rökning. Jag har nämligen gjort det länge. Jag och mamma har alltid undvikit den här frågan, hållt den på armslängds avstånd och lite levt under parollen "det man inte ser finns inte". Jag har aldrig rökt hemma eller inför mina föräldrar nämligen. Men nu, nu hade hon ju läst det svart på vitt och så kom den försynta frågan: "Jaha, och du gillar att ta en.. cigg, då?" Nu hör det till saken att jag hatar det ordet, "cigg". Och jag hatar politisk korrekthet. Därför utspelade sig sedan följande konversation:
Jag (frågande): Ja, absolut?
Hon (tallriksögon): Men du VET väl hur farligt det ääär?
Jag (provokativt): Nej, berätta?
Hon (bestört): Men alltså. Näe. Nej nej nej. En ung, fräsch, smart tjej. Det tycker jag är.. det tycker jag är hemskt!
Jag (lugnt): Ja det förstår jag.
Hon (bestört, politiskt korrekt): Ja jag kan ju inte.. ja, säga så mycket. Du är ju 20 år. Och, ja.. men tänk dig för!
Jag: Javisst.
Hon (växlande bestört/besviken-blick): Ja. Du som är ung. Nej jag tycker det är oförsvarligt!
Jag (medlidsamt): Ja gud ja. Jag håller helt med.
Hon (nöjd): Ja!
Hon (greppar sarkasmen): Jaha. Men alltså.. näe (skakar på huvudet, händerna framför ansiktet).
Jag (glatt): Men du. Cheer up, ska du med ut på en CIGG?

Tänk om hon kommenterar här nu? Då kanske det blir bråk? Blogg-catfight á la Linda Rosing vs. Carolina Gynning. Bara det att hon har ingen blogg. Tänka sig.

Och för övrigt. Det är ju sånt här man är så himla orolig för som icke-förälder. Tänk om man skulle få ett barn som gjorde något man verkligen inte ville att det skulle göra. Och man har ingen makt. Trots att man har betalat för dem och hållt dem med tak över huvudet och kanske en halv tröstande axel i hela deras liv. Nej fy sjutton. Jag skulle skjuta dem. På fläcken.

Så här mamma, kommer ett schema bara för din skull:
Måndag: 4 cigaretter
Tisdag: 0 cigaretter
Onsdag: 4 cigaretter so far.

Med ett medel någonstans runt 4 är jag nöjd och tillfreds med livet just nu.

Någon har undrat lite över vem jag egentligen är, då det inte framkommer så mycket här i bloggen. Jo såhär är det. Jag är 20 år gammal. Flicka. Jag gick ut gymnasiet för sådär ett och ett halvt år sedan och nu jobbar jag inom ett fabulöst detaljhandelsföretag. Jag avskyr mitt jobb. Dock har jag ett par underbara arbetskamrater, bland annat en pojke som får mig att skratta så att jag gråter och faller ihop i kramper. Jag har en sju år äldre pojkvän som jag har ett av-och-på-förhållande med. Han är speciell. Han sparade en annan flickas tandborste i sitt badrumsskåp ett halvår in i vårt förhållande och behöver mycket tid för sig själv. Han tar lång tid på sig för att svara på saker man frågar, om han svarar alls. Han förstår mig inte alls på många plan och han har ett uselt morgonhumör. Jag tycker mycket om honom. Han tycker om mig. Det räcker ibland men oftast inte. Jag älskar vackert, puffigt, blommigt, vintage, resor, skirt, antikt, sol, rosetter, smått, klänningar, vinyl, rosa, porslin, bubbligt, högklackat, blankt och glittrigt. Ungefär. Jag har bestämda uppfattningar om många saker och jag tycker om att provocera fram reaktioner hos människor med konservativa och omotiverade åsikter. Jag har en oerhört negativ människosyn, realistisk skulle jag vilja kalla den. Jag har få vänner och egentligen bara en som jag ens orkar ringa till. Hon är en guldklimp. Jag är ganska lång. Jag tycker om att röka cigaretter och på gymnasiet hade jag min första riktiga pojkvän. Vi gick i samma klass och var tillsammans i tre år. Ibland saknar jag honom så att jag skakar. Jag väntar på inbjudan till han och hans nya flickväns bröllop. Jag har en katt som är svart. Jag bor fortfarande hos mina föräldrar, så har du en lägenhet, 2-3 rum med balkong, högt i tak, höga golvlister, djupa fönsternischer, plankgolv, öppen planlösning och en öppen spis i bakfickan kan du kontakta mig omgående. Eller om du helt enkelt vill bli av med din sunkiga inrökta etta. Jag måste dock få plats med min skosamling om cirka 95 par och ändå ha fri golvyta. Jag tycker om musik. Jag har fått en bok skriven om mig och jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv.

Topp tre idag:

- The scientist, Coldplay
- Fast car, Tracy Chapman
- Two Souls, Christian Kjellvander


Nu ska jag lägga den här helgen bakom mig med de här på repeat.
 

                                                                                                                                         bild

Ibland saknar man någon. Man saknar hans axlar, hans nyckelben och hur hans kudde luktade på morgonen när han hade gått upp för att göra frukost och trodde att du sov. Man saknar hur hans hår kittlades när man somnade med ansiktet inborrat i det och man saknar hur han visste hur man ville ha kaffet. Hur det kändes som att pulsen skulle rinna ut genom halsen och ens hjärta skulle sprängas när han kom in i rummet. Man saknar hur det kändes när han tog ens hand och hur han alltid tände ens cigarett först. Man saknar hur han la sin jacka över ens axlar när det var kallt utan att fråga, och hur han tittade på en med världens mjukaste ögon. Man saknar hur hans röst lät när han sa -Jag älskar dig. Hur han tog i en med valkiga händer och hur han överraskade med att ha lagat ens favoritmat en svart torsdag i december. Man saknar hur hårstråna på hans armar alltid var irriterande okammade och hur han kämpade med att knyta sin egen fluga. Hur han ville somna med huvudet på ens bröst och med täcket mellan tårna. Man saknar hur det lät att bli presenterad som hans flickvän och smaken av att säga -Älskling till honom.

Sedan inser man. Att han har någon annan nu, för det var länge sedan. Man har inte längre rätt att tänka på honom som sin. Och då vet man att man alltid kommer att göra det i alla fall.

Vissa dagar känner jag bara olust. Allt är grått, telefonen är tyst och jag har inte nog med ork för att knappa in tio siffror och sedan faktiskt prata med någon. Jag känner inte för att tänka eller lyssna på musik. Jag har sett alla intressanta filmer och det är för blött ute för en promenad. Det luktar äckligt i kylen och hällen är smutsig. Jag får liggkramp av sängen men benen viker sig när jag försöker stå. Sådana dagar brukar jag föra högst givande konversationer med mig Magic Eightball. Den ligger på en tron i mitt fönster och ser mystisk ut, och ger alltid uttömmande svar när jag frågar något. Som nu senast -"Kommer jag att dö innan jag är 50"? - "My sources say no". Åh, man tackar. Svar sådär direkt från Gud. Eller som för en stund sen, den mer lättsamma varianten -"Kommer jag att bli bjuden på en helt fantastisk fest med ballonger och pojkar med 60-tals-frisyrer inom kort"? -"You may rely on it". Hm, jag återkommer angående detta. Förresten ja jag vet att man inte ska fråga om död och sjukdomar och sådär, men försök själva komma på den trehundraåttiofjärde ja-och-nej-frågan så får ni se. Nu ska jag se vad den svarar på -"Borde jag byta jobb"? Jag väntar med spänning på att den ska avgöra mitt liv.

                                                                                                                           bild här

Om du kände dig som en fånge i din gyllene bur, ska du veta att jag höll dig där för att du var så vacker och sjöng så ovanligt fint. Och för att jag visste att om du fick flyga fritt skulle du aldrig återvända. Men jag såg en del av dig dö för varje dag innanför gallren. Dina fjädrar tappade sin glans och dina färger var inte lika klara som förut. En dag öppnade jag buren och stack in handen, men du ryggade tillbaka, skakande med vingen framför ögonen. Jag gick därifrån, lät buren vara öppen och satte upp fönstret på glänt. Du spände vingarna och flög ut, iväg utan att vända dig om. Jag såg efter dig. Jag hörde dig kvittra igen som du gjort alldeles i början. Det är länge sedan. Sedan försvann du. Jag antar att du flög in hos någon annan flicka. Jag hoppades att du fick din frihet. Och att du hittade någon att vilja återvända till.

Jag har funderat på varför jag alltid känner mig sorgsen när jag ser på gamla kort på oss. Jag tror det är för att jag ser så lycklig ut. Sedan bläddrar jag lite framåt i tiden och ser hur oron, tröttheten och tvivlet börjar smyga sig in i våra ögon. Våra irisar är mattare än förut. Framförallt ser jag hur du tittar in i kameran med ängslan och villrådighet i blicken. Och hur du ser på mig som om du var otillräckligast i världen. Du var aldrig otillräcklig för mig. Du var bara mer än vad jag kunde handskas med och var värd. Det var jag som stod för svagheten. Du visste alltid vad du skulle säga och göra. Jag har funderat över det. Och över mitt sätt att sällan säga hur mycket jag uppskattade det – Jag älskar dig.

Ibland gör saker så ont i hjärtat att man önskar att man kunde operera bort det. Tankar på dig är en, minnen av oss en annan. Du var alltid den enda som kunde muntra upp mig såhär. Så jag önskar att du kunde ringa och säga -Älskling, jag skiter i Brasilien. Jag älskar ju dig. Och jag skulle svara -Äntligen.

På tal om musik. Så är detta väldigt bra. Extremt bra. Och snyggt.



Det var bara det.

Jag har ett jobb. Det är inte vilket jobb som helst, utan ett jobb där jag är till för andra. Jag är alltid på tå, för att rikta service av yppersta klass mot våra fantastiska kunder. Till exempel en sådan här dam:

Kund (ettrigt) - Hej jag lämnade in min mobiltelefon på service för två veckor sedan och då sa ni att det skulle ta två veckor att få den lagad. Nu har det gått det. För 4 minuter sedan!
Jag (lugnt) - Jag ska kika på det, har du ditt inlämningskvitto?
Kund (som om det var självklart) - Nej
Jag (som om det var väntat) - Ditt namn?
Kunden säger sitt namn
Jag - Din telefon är fuktskadad, vi skickade ut ett papper angående det för tre dagar sedan. Du kanske inte har hunnit få det än?
Kund (oförstående) - Vad menar du?
Jag (långsamt) - Din telefon är f u k t s k a d a d. Den går inte att laga.
Kund (helt lost) - Hur menar du?
Jag  - Man    kan    tyvärr    inte    laga    fuktskadade    telefoner. Din telefon är just det - f  u  k  t  s  k  a  d  a  d.
Kund (det går upp ett ljus) - Men jag har ju nästan aldrig använt den?
Jag - Men den är ju två år gammal?
Kund (snabbt) - Ja men jag har i alla fall aldrig haft den ute. Jag ringer bara med den hemma. Den ligger på bordet i hallen hela tiden.
Jag (en blick säger mer än tusen ord) - Okej men då meddelar jag verkstaden att skrota telefonen så behöver du inte betala något, eftersom du inte har någon nytta av den. Eftersom den bara nöter på ditt hallbord.
Kund (insiktsfullt) - Det har du rätt i. Och jag som har haft den i alla år. Vad skönt! Vilken befrielse! Och vad lättstädat det kommer bli! Och det kostar inget? Tack!
Kunden går.