vitatassar

                                                                                                                                         bild

Ibland saknar man någon. Man saknar hans axlar, hans nyckelben och hur hans kudde luktade på morgonen när han hade gått upp för att göra frukost och trodde att du sov. Man saknar hur hans hår kittlades när man somnade med ansiktet inborrat i det och man saknar hur han visste hur man ville ha kaffet. Hur det kändes som att pulsen skulle rinna ut genom halsen och ens hjärta skulle sprängas när han kom in i rummet. Man saknar hur det kändes när han tog ens hand och hur han alltid tände ens cigarett först. Man saknar hur han la sin jacka över ens axlar när det var kallt utan att fråga, och hur han tittade på en med världens mjukaste ögon. Man saknar hur hans röst lät när han sa -Jag älskar dig. Hur han tog i en med valkiga händer och hur han överraskade med att ha lagat ens favoritmat en svart torsdag i december. Man saknar hur hårstråna på hans armar alltid var irriterande okammade och hur han kämpade med att knyta sin egen fluga. Hur han ville somna med huvudet på ens bröst och med täcket mellan tårna. Man saknar hur det lät att bli presenterad som hans flickvän och smaken av att säga -Älskling till honom.

Sedan inser man. Att han har någon annan nu, för det var länge sedan. Man har inte längre rätt att tänka på honom som sin. Och då vet man att man alltid kommer att göra det i alla fall.