vitatassar

                                                                                                                           bild här

Om du kände dig som en fånge i din gyllene bur, ska du veta att jag höll dig där för att du var så vacker och sjöng så ovanligt fint. Och för att jag visste att om du fick flyga fritt skulle du aldrig återvända. Men jag såg en del av dig dö för varje dag innanför gallren. Dina fjädrar tappade sin glans och dina färger var inte lika klara som förut. En dag öppnade jag buren och stack in handen, men du ryggade tillbaka, skakande med vingen framför ögonen. Jag gick därifrån, lät buren vara öppen och satte upp fönstret på glänt. Du spände vingarna och flög ut, iväg utan att vända dig om. Jag såg efter dig. Jag hörde dig kvittra igen som du gjort alldeles i början. Det är länge sedan. Sedan försvann du. Jag antar att du flög in hos någon annan flicka. Jag hoppades att du fick din frihet. Och att du hittade någon att vilja återvända till.

Jag har funderat på varför jag alltid känner mig sorgsen när jag ser på gamla kort på oss. Jag tror det är för att jag ser så lycklig ut. Sedan bläddrar jag lite framåt i tiden och ser hur oron, tröttheten och tvivlet börjar smyga sig in i våra ögon. Våra irisar är mattare än förut. Framförallt ser jag hur du tittar in i kameran med ängslan och villrådighet i blicken. Och hur du ser på mig som om du var otillräckligast i världen. Du var aldrig otillräcklig för mig. Du var bara mer än vad jag kunde handskas med och var värd. Det var jag som stod för svagheten. Du visste alltid vad du skulle säga och göra. Jag har funderat över det. Och över mitt sätt att sällan säga hur mycket jag uppskattade det – Jag älskar dig.

Ibland gör saker så ont i hjärtat att man önskar att man kunde operera bort det. Tankar på dig är en, minnen av oss en annan. Du var alltid den enda som kunde muntra upp mig såhär. Så jag önskar att du kunde ringa och säga -Älskling, jag skiter i Brasilien. Jag älskar ju dig. Och jag skulle svara -Äntligen.

På tal om musik. Så är detta väldigt bra. Extremt bra. Och snyggt.



Det var bara det.

Jag har ett jobb. Det är inte vilket jobb som helst, utan ett jobb där jag är till för andra. Jag är alltid på tå, för att rikta service av yppersta klass mot våra fantastiska kunder. Till exempel en sådan här dam:

Kund (ettrigt) - Hej jag lämnade in min mobiltelefon på service för två veckor sedan och då sa ni att det skulle ta två veckor att få den lagad. Nu har det gått det. För 4 minuter sedan!
Jag (lugnt) - Jag ska kika på det, har du ditt inlämningskvitto?
Kund (som om det var självklart) - Nej
Jag (som om det var väntat) - Ditt namn?
Kunden säger sitt namn
Jag - Din telefon är fuktskadad, vi skickade ut ett papper angående det för tre dagar sedan. Du kanske inte har hunnit få det än?
Kund (oförstående) - Vad menar du?
Jag (långsamt) - Din telefon är f u k t s k a d a d. Den går inte att laga.
Kund (helt lost) - Hur menar du?
Jag  - Man    kan    tyvärr    inte    laga    fuktskadade    telefoner. Din telefon är just det - f  u  k  t  s  k  a  d  a  d.
Kund (det går upp ett ljus) - Men jag har ju nästan aldrig använt den?
Jag - Men den är ju två år gammal?
Kund (snabbt) - Ja men jag har i alla fall aldrig haft den ute. Jag ringer bara med den hemma. Den ligger på bordet i hallen hela tiden.
Jag (en blick säger mer än tusen ord) - Okej men då meddelar jag verkstaden att skrota telefonen så behöver du inte betala något, eftersom du inte har någon nytta av den. Eftersom den bara nöter på ditt hallbord.
Kund (insiktsfullt) - Det har du rätt i. Och jag som har haft den i alla år. Vad skönt! Vilken befrielse! Och vad lättstädat det kommer bli! Och det kostar inget? Tack!
Kunden går.