vitatassar

Jag har funderat på varför jag alltid känner mig sorgsen när jag ser på gamla kort på oss. Jag tror det är för att jag ser så lycklig ut. Sedan bläddrar jag lite framåt i tiden och ser hur oron, tröttheten och tvivlet börjar smyga sig in i våra ögon. Våra irisar är mattare än förut. Framförallt ser jag hur du tittar in i kameran med ängslan och villrådighet i blicken. Och hur du ser på mig som om du var otillräckligast i världen. Du var aldrig otillräcklig för mig. Du var bara mer än vad jag kunde handskas med och var värd. Det var jag som stod för svagheten. Du visste alltid vad du skulle säga och göra. Jag har funderat över det. Och över mitt sätt att sällan säga hur mycket jag uppskattade det – Jag älskar dig.